–

Innehåll:

Upsala-Ekeby: 1886-1979
En kort summering av Upsala-Ekebys verksamhet

Lerans magi
Om det konstnärliga lergodset

Upsala-Ekeby: 1886-1978

År 1886 köps hemmanet Ekeby av en grupp företagare, med familjen von Bahr som huvudägare. Här startar berättelsen om Upsala-Ekeby. Man tänker använda leran på platsen, som det finns till synes obegränsat av, för att göra tegelsten, kakelplattor och kakelugnar.

1916 köps Upsala Kakelfabrik och därifrån hämtas även Axel Sterner, som blir VD. Vägen framåt är expansiv och man köper även Boivies kakelfabrik (1917), Örebro Fajansfabrik (1925), Gefle Porslinsfabrik (1935) och S:t Eriks Lervarufabrik (1937).

Föremål av
Mari Simmulson, 1949

Man satsar på både teknik, med högeffektiva tunnelugnar, och på det konstnärliga. Konstnärliga ledare och konstnärer knyts till verksamheten. På 1950-talet når fabriken sin topp, såväl konstnärligt som ekonomiskt. Det formges föremål i absolut toppklass, både med svenska och internationella måttstockar. Många av dem klassiker idag. Och försäljningsorganisationen turnerar framgångsrikt land och rike runt.

Men när konjunkturen vänder slår det hårt. Man hanterar vikande försäljning med att strypa resurser till formgivning och långsiktigt arbete. Vilket leder till sämre kvalitet och ännu sämre försäljning. Trots att många fina föremål formges under 60- och 70-talen, är det en långsam färd mot det som blir slutet. 1973 slutar man helt att designa nya föremål och 1978 bränns den sista kakelplattan vid Ekeby.

Men varumärket och produkterna har levt vidare och är mer populära än någonsin. På Traderas lista över de mest populära varumärkena inom inredning, ligger Upsala-Ekeby på en tolfte plats. Och man är därmed ett av två varumärken på listan som inte nytillverkas (det andra varumärket som inte nytillverkas är Gefle Porslinsfabrik). Det är ganska fantastiskt, inget har gjorts av Upsala-Ekeby på över femtio år – men man är ändå bland de populäraste varumärkena!

Upsala-Ekeby, 1952

För oss idag, och i synnerhet för oss som verkligen uppskattar UE-keramiken, låter det märkligt. Men i förordet till Stora Boken om Upsala-Ekeby skriver författaren och redaktören Magnus Palm:

»Upsala-Ekebys lågbrända lergods fick kämpa mot fördomar. Formexpertisen undrade om ‘hötorgskeramiken’ kunde lyftas i nivå med stengodskonst. Men fabrikens konstnärer lyckades driva lergodset, ‘keramikens styvbarn’ till nya höjder av exotisk och abstrakt utrycksfullhet. De prisbilliga varorna hittade hem till folkets hjärta.«

Hötorgskeramik och styvbarn. Hm. Och då är det ändå glansperioden femtiotalet som Palm skriver om (boken fokuserar på efterkrigsproduktionen).

Det är korrekt att fördomarna fanns där. Men det är också konstigt. I sak skiljer sig ler- och stengods åt, på så vis att det görs av olika lertyper och har olika praktiska egenskaper. Men den konstnärliga, estetiska potentialen är absolut lika stor hos båda.

Lergodsets lägre status i historisk tid, kan ha olika grunder. Dels upplevdes det konstnärliga stengodset som nytt och modernt när det slog igenom på 1910-talet. Det förknippades med något urbant och modernt, det kom från Japan, Paris och Köpenhamn. Medan lergodset var almogegods och fabrikerna fanns i Nittsjö, Höganäs, Steninge och, för all del, Uppsala.

Man kan också undra om det inte fanns ett könsperspektiv också. Bland lergodskonstnärerna är många av de allra största namnet kvinnor, både på Ekeby och i stort. Medan det i hög grad var män som dominerade inom stengodset.

Vi får säkert anledning att utveckla den här texten ytterligare. Längre ner finner du korta biografier över några av lergodskonstnärerna på Upsala-Ekeby.

Det konstnärliga lergodset

Lergods från Upsala-Ekeby, S:t Eriks och Gefle Konst. Redan runt förra sekelskiftet gjordes det fantastisk keramik av “ishavsleran”, glacialleran, som all Upsala-Ekeby-keramik består av.

Märta Ankarswärd-Grönvall, egen verkstad & Anna-Lisa Thomson, UE

Lergods från Nittsjö Keramik: Jerk Werkmäster och Erik Mornils

En egensinnig uppfinnare

Ingrid Atterberg

1920-2008 | På Upsala-Ekeby 1944-1963

Atterberg föddes i Härnösand 1920 och kom till Upsala-Ekeby 1944. Och hon var synnerligen kreativ och uppfinningsrik.

Till exempel kom hon på en ny teknik för att använda chamotterad lera (lera som blandats med krossad, redan bränd, lera). Den är annars, tack vare krosset, omöjlig att dreja. Men Atterberg insåg att man kunde dreja fram grundformen och sedan lägga på ett lager chamotterad lera med en spatel.

En annan uppfinning var sintergodset, ett slags stengods gjord av lergodslera. Man brände den på så hög temperatur att ytan sintrade, det vill säga smälter, så att lergodset blir tätt som stengods. Sintergodset var svårt att tillverka och gjordes endast i små upplagor.

I små upplagor gjordes även hennes, mycket grafiska, bidrag till de korta serierna, alltså serier som gjordes i begränsad upplaga. Och apropå det grafiska, är det värt att nämna serien Grafika, som sägs ha varit hennes svar på säljavdelningens önskemål om ”något med blommor och blad”. Blad fick de, men inte så mycket färg!

Sintergods, största vasen i serien

Långsmal vas i serie utan namn, Spiral samt en vas ur de korta serierna, där upplagan per modell är 50 eller 100 stycken.

Ur serien Grafika: vaserna 2083, 2084 och 2085 samt golvvas nr 2086.

Glasmästaren och hans menagerie

Vicke Lindstrand

1904-1983 | På Upsala-Ekeby 1942-1950

Göteborgaren Lindstrand kom till Upsala-Ekeby 1942 som konstnärlig ledare och var bara på bruket i åtta år – men gjorde sannerligen avtryck. Före (Kosta) och efter (Orrefors) lergodset arbetade han med glas och målade även på duk och illustrerade böcker.

Lindstrand var mycket produktiv. Hans mest kända skapelse för UE är »Elefanten med stort ”E”«som gjordes i sex storlekar och tre färger. Tydligen så populär vid tiden att butikerna gömde dem för att kunna sälja annat! Även de två (med dåtidens språkbruk) eskimåerna var en succe med 25 år i tillverkningen.

Han gjorde vaser, fat och hushållskeramik men också många andra djur. Några ser du på bilderna till höger. Några finns i relativt stora upplagor (som zebrorna) och andra är mycket sällsynta. Flodhästen är en unik, stor, skulptur som ägs – men sorgligt nog inte visas upp – av Uppsala Konstmuseum. Helt klart för fin för att gömmas undan på ett magasin!

Ett formfulländat femtiotalsfenomen

Hjördis Oldfors

1920-2014 | På Upsala-Ekeby 1952-1959

Oldfors var på Upsala-Ekeby från 1952-1959, så det är inte konstigt att allt hon gjorde för fabriken verkligen känns femtiotal. Det är grafiskt och har verkligen femtiotalets färgskala, från det svartvita till det blekt gula.

Hon var en favorit bland säljkåren, eftersom hennes serier var så lättsålda mot handeln. Om någon trodde att det fanns ett motsatsförhållande mellan konstnärlig kvalitet och folklighet, så kan detta alltså avfärdas, här och nu.

Oldfors var mycket bra på serier, alltså att hitta uttryck som kunder utföras i olika former och storlekar. Här finns Ekeby-klassiker som Poäng, City, Kokos, Trio, Palma och Granit, med flera. Innan Ekeby hade hon egen verkstad i Göteborg under namnet Bränd Form – och efter Ekeby, när hon var tillbaka i Göteborg, fortsatte hon göra keramik som fri konstnär. Men också textilkonst och måleri.

Trio, vas nr 5022

Cadiz, fat nr 5114 & skål 5118

Palma, golvvas nr 5134 i olika färgställningar

City, vas nr 5176

Kokos, bonbonjär nr 5023. Sällsynt!

Diagonal, skål nr 5062

Labyrint, fat nr 5198

Jugend på uppländska

Harald Pettersson

1863-1944 | På Upsala-Ekeby 1888-1932
(konstnärlig ledare 1890-1920)

Det är inte mycket vi vet om Harald Pettersson. Vi har inte ens kunnat hitta ett foto på honom (hör av dig om du har!). Han brukar inte vara med när man listar konstnärer från Upsala-Ekeby.

Vi vet att han anställdes senast 1888, eftersom man hittat signerade objekt från det året. 1890 blev han konstnärlig ledare för det som då hette Ekeby Tegel- och Kakelfabrik, senare Upsala-Ekeby. Han var duktig dekoratör och målade många dekorer på kakelugnar.

UE är inte kända för sin jugend (eller art nouveau, om du vill). Men det gjordes väldigt fina objekt, i luckan mellan det historiserande på 1800-talet och rinnglasyrerna på sena 1910-talet. Och mycket av det, kanske allt, gjordes av Pettersson.

Ett ämne för grävande och forskning! På samma sätt som Höganäsbolagets lergods-jugend ”upptäcktes”, kan det vara läge att göra samma för Ekebys.

Pettersson signerade oftast med H.P. med en ”klack” på H:et. Men använde även ett mer elaborerat monogram (se bild) ibland. Detta gör att han ibland förväxlas med Hilma Persson-Hjelm som också gjorde lergodsjugend, men i Arvika.

Vas 376 med (sannolikt) unik dekor, ca 1910

Undersida på vasen i grönt med dekor i silver, (över biografin). Text: "3 af 10, 1912”

Undersida på vasen i grönt med dekor i silver (ovanför biografin).

Text: "3 af 10 1912”

Vas nr 448. Omnumrerad 1914 till nr 40.

Vas nr 634

Från Estland till Luthagen

Mari Simmulson

1911-2000 | På Upsala Ekeby 1949-1971

När Simmulson kom till Gustavsberg 1944, var det som flykting. Tallin bombades och Mari tog sig över havet, hamnade under Wilhelm Kåges vingar på Gustavsbergs fabrik på Värmdö. Innan hon 1949 tog sig till Uppsala, där hennes man studerade, och började på Ekeby.

Hon är en av dem som gjorde allra störst avtryck på Upsala-Ekeby. Hon var där i tjugotvå år och designade över tvåhundra (!) serier. Dessutom mängder av unika objekt, hushållsgods och annat – liksom textilier och måleri.

Grafiskt skicklig men kanske allra bäst i motivdekorerna, ofta i form av kvinnor men också fåglar och växter. Det finns ett slags vemod i hennes stil, som påminner om Sylvia Leuchovius (Rörstrand) och Mette Doller (Höganäs) men som samtidigt är hennes egen.

Hennes djur- och människofigurer är också värda att lyfta, inte minst kvinnorna från världens alla hörn. Liksom pojken på Sköldpaddan, en av de vanligare men inte desto mindre förtjusande för det

Mycket mer än Paprika

Anna-Lisa Thomson

1905-1952 | På Upsala-Ekeby 1933-1951

Thomson inledde sin karriär inom Uppsala-keramiken på S:t Eriks Lervarufabriker, där hon var mellan 1928 och 1933. På Ekeby, under trettiotalet, gjorde hon elegant keramik i rena, grafiska former. Men det blev aldrig stelt eller hårt, det fanns redan då en mjukhet i det tydliga. Med blommor, blad, snäckor och annat från havet. Hon hade fritidshus i Grundsund på Västkusten, och hämtade massor av inspiration därifrån.

Paprika, hennes största succé, var nyskapande när den kom, med sin kombination av glaserad och oglaserad keramik. Och samtidigt Thomson-typisk, med sin kombination av grafiskt och levande, med bladen.

Thomson dog i cancer, bara 46 år gammal. Men lever vidare genom den stiftelse och det årliga stipendie till kvinnliga konstnärer, som bär hennes namn.

Det tillkom även ”nytt” gods från henne efter hennes bortgång, då fabriken beslutade att göra serien ”Havsflora”, i vilken man använde motiv från Spectra-serien på modeller från Paprika-serien.